Att förena ett för övrigt osunt leverne (studenttiden kan väl inte kallas annat med fester och fikande om vartannat??) med friskis-pass tre fyra gånger i veckan gav egentligen inget resultat.
Att springa, vilket för mig är det jag starkast förknippar med riktiga hurtbullar och "friskismänniskor" i trendiga funktionskläder, har varit lika med döden. Hjärtat i halsgropen och ett ständigt spottande av oförklarlig massproduktion av saliv (??) har gett mig bilden av att löpning/jogging är en nära döden upplevelse.
Ja, jag har haft många förutfattade meningar om joggare och andra sportnissar. Hur kan det vara roligt?? Hur kan det vara skönt? Hur kan man göra det frivilligt? OCH den stora frågan, hur f*n kan man visa sig ute i sådana hiskeliga kläder?
Ja, jag är en av dem som skrattar när jag ser människor som verkligen gått "All in" när de cyklar till jobbet i funktions-cykelkläder...
Jag är en "promenadare" som utvecklats till powerwalkare. Hösten 2012 föddes min senaste lilla dotter och efter det följde så klart en massa långa promenader.
(När förra dottern föddes gick jag ca 1 timme varje dag och kom i mina gamla kläder (strl 38 efter 5 månader jag var dock mitt smalaste jag innan den graviditeten)
De långa promenaderna kändes i våras mindre och mindre, trots en skön naturupplevelse.
Det börja så sakteliga krypa på mig, tankar om att springa.
Till slut provade jag små bitar jogg, varvade med powerwalk.(jag dog inte, jag kände att jag faktiskt orkade...)
Sedan gav jag mig ut på slingan här på ön (en slinga med seega uppförsbackar, tillika neråt, slingrar sig i skogen, längs strand etc, med andra ord högst kupperat!).
Det blev 5,2 km och jag kunde inte resa mig när jag väl landat i soffan.
De första gångerna drog jag mig själv runt slingan, med små små "tantjoggsteg" som närmast kan påminna om en halt gravt överviktig knähund med rollator.
Jag kunde inte stanna, stannade jag visste jag att jag skulle få krypa hem, jag skulle aldrig komma igång igen. Nä, det gällde att bara fortsätta, bara tvinga benen att röra sig. Så klarade jag femman gång på gång.
För varje gång blir sedan stegen längre, svimningskänslan efter mindre och nära döden upplevelsen är nästan helt borta.
Nu är jag fast.
Jag älskar det.
Jag försöker springa varannan dag. Jag har provat olika sträckor på slingan och den längsta blir 5,7 km (nu när jag orkar springa ända hem), den kortaste 3 km. Det känns så himla otippat att jag skulle kunna börja springa.
De första gånger i mina joggingbyxor (ja, ett par RIKTIGA funktionsbyxor) kände jag mig självlysande och ville helst gå hem igen gömma mig. Jag skrattade för mig själv och det kändes som jag lämnat en litenbit av mig själv och plockat upp en annan.
Nu planerar jag köpa nya joggingskor och fler bra byxor inför hösten.
Jag känner mig inte som en motionär eller särskilt sportig. Det är som att powerwalka, bara lite snabbare, bara liiite jobbigare. Jag utmanar kroppen liiite mer och känner att det här med att bli smal för smalhetens skull kan slänga sig i väggen, jag är hellre tränad och sund än smal utan god fysik.
Trots det, vill jag gärna komma i min "smaljeans" igen. Vad mer kan jag göra, än att ta bort pasta, mjöl, socker och röra på mig massor?? Jag borde åtminstone inte gå UPP i vikt?!
Så där kom det, det där bittra orättvisetänket, varför får vissa kämpa hur jävla mycket som helst, och andra i princip bara behöver bara lyfta ett finger för att hålla vikten, eller ännu värre tappa graviditetskilon i lika snabbt som det tar att ta sig hem från BB? WHYYYY!!!???
Men okej, kanske är jag hälsosammare...men det hade varit kul om det syntes...
Lite gladare, lite bitter
/Jenny, valrossen som trotsar generna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar