Terräng-jogg

 

Årh idag var det såå tungt att springa. Gick ut innan frukost, det är så många som säger att det är så himla skönt och så är det så gott med frukost sen. Låter ju toppen tycker jag så jag provade!....inte min grej....Efter en km stannade jag och var tvungen att gå en bit. Har aldrig hänt. Det var som sirap i benen, som dessutom var kalla och ouppvärmda. Det är lite jobbigt så här års tycker jag, att det tar längre tid innan man bli varm och mjuk i musklerna. Sen på fjärde, femte kilometern då känns det äntligen skönt i benen, och springturen är snart slut! Så surt att det tar emot så i början. Och imorgon, springer jag inte före frukost, nej här är en som behöver lite tillskott av energi innan plaskande i spåret.

 

Idag var det jäkligt blött i spåret, lera lera.
 

I Brännholmsviken var det som vanligt ofattbart vackert.
Vackert, grått och rått. Och..inga öar i sikte. Vägg av dimma. 

Som den nya hurtbullen jag är har jag även skaffat gymkort på det lilla lilla gymmet här på ön och hittills gjort två nobla besök varpå min häck och mina bebis-lyftar-muskler i armarna fick sig en omgång.
Känns faktiskt bra, att gå in och träna om vädret är för jävligt, dessutom bra alternativ på kvällen omjag inte vill nöta hård asfalt. Crosstrainern är ju bra, kondisträning liksom. Ska bara komma på ngt annat att koncentrerar mig på än det oerhört trista proppskåpet på väggen mittemot.


/ Jenny

Åtstramning

Känner mig fetare än fetast. Glesare mellan springrundorna, det känns riktigt jobbigt men ska börja på gymmet här på ön nästa vecka! Det tar emot att ut o springa i regn o blåst, ingen hit! hur gör ni? Jag hoppas de har boxsäck, det är toppen för mage och rygg. Sen ska jag verkligen göra ett tappert försök att äta mindre, en portion får väl räcka?! Disciplin kom fram kom fram var du än är!

Terränglöpning

Superrolig löpning idag, ut i skog och mark!
Älskar att vara ut i naturen och det gör löpningen väldigt mycket roligare. Det blev en hel del klafsande i lera, nu undrar jag bara: hur får man rent skorna?
Provade runkeeper idag, kul men gps'en tappade lite i utmarkerna. Nästa gång ska jag prova en annan gps och se om det funkar bättre. Känns ju völdigt störigt om den visar någon km kortare, då tappar det liksom helt sin poäng.      

Härliga stigar, och stena att hoppa fram över, roligt!!

Bra träning det, där, att springa över berg :)

Vad gör man åt detta? Spelar jag bara av dem eller är det någon som har något bra tips?

Nu väntar sängen och senaste Mama tidningen

/Jenny

Jogga, jogga, jooooogga!

Jaha, så var det min joggdag igen.

Det är si så där med motivationen.
Nu har jag hållt på med detta springandet i ca tre månader. Det känns underbart härligt efter rundan, jag känner mig friskare, starkare och snyggare.

Äääändå känns det ibland svårt att komma ut. Fast jag vill och fast jag oftast längtar till nästa runda. Jag önskar att jag sprang 6 km varje gång men så är inte fallet. Två gånger i veckan springer jag 3-4 km och en gång ca 5-6 km. Den långa rundan känns så lång och så långt bort. Första månaden sprang jag bara den långa rundan sen blev den så tråkig och det kändes riktigt motigt. Å andra sidan springer jag fortare nu och kan bli helt slut på en kortare runda. Undrar vlket som är bäst, snabbare på kortare runda, långsammare på längre. (Kommer jag med tiden bli snabbare även på den långa?) Kanske en blandning är bra, att varva korta och långa rundor?

Och det är så jääävla jobbigt med de där uppförsbackarna. Hade det varit en platt ö vi bodde på så hade det minsann varit lätt att springa. Visst det är bra för hjärtat och extra bra på alla sätt, men det hade varit skönt att bara springa plant, bara springa, springa utan att dö tre/fyra gånger på vägen. De seeega uppförsbackarna får mjölksyran att spruta och det känns ibland omöjligt att fortsätta, efter ett tag släpper det dock. Och nej, jag vill inte stanna och gå, jag vill springa hela rundan. Så, i uppförsbackarna är det små små steg. Uppåt, uppåt, segt segt. I nerförsbackarna springer jag antingen snabbare än jag kan eller så håller jag igen. Känns som det tar bra vilket som.
Hur springer ni i uppförs -och nerförsbackar?

Hur hittar ni motivationen?

/Jenny, "pågränsentillnördbloggande" (men man blir besatt om man börjar jogga, endorfin måste vara bästa drogen)

Även en valross kan få kondis!

Jag har aldrig varit någon atletisk människa. Under perioder har jag tränat en hel del, såsom under studietiden, på Friskis och Svettis, tidigare även lite pingis, gympa och badminton. Egentligen handlade det nog mer om att göra roliga saker med kompisar än att få upp konditionen.
Att förena ett för övrigt osunt leverne (studenttiden kan väl inte kallas annat med fester och fikande om vartannat??) med friskis-pass tre fyra gånger i veckan gav egentligen inget resultat.

Att springa, vilket för mig är det jag starkast förknippar med riktiga hurtbullar och "friskismänniskor" i trendiga funktionskläder, har varit lika med döden. Hjärtat i halsgropen och ett ständigt spottande av oförklarlig massproduktion av saliv (??) har gett mig bilden av att löpning/jogging är en nära döden upplevelse.
Ja, jag har haft många förutfattade meningar om joggare och andra sportnissar. Hur kan det vara roligt?? Hur kan det vara skönt? Hur kan man göra det frivilligt? OCH den stora frågan, hur f*n kan man visa sig ute i sådana hiskeliga kläder?
Ja, jag är en av dem som skrattar när jag ser människor som verkligen gått "All in" när de cyklar till jobbet i funktions-cykelkläder...

Jag är en "promenadare" som utvecklats till powerwalkare. Hösten 2012 föddes min senaste lilla dotter och efter det följde så klart en massa långa promenader.
(När förra dottern föddes gick jag ca 1 timme varje dag och kom i mina gamla kläder (strl 38 efter 5 månader jag var dock mitt smalaste jag innan den graviditeten)

De långa promenaderna kändes i våras mindre och mindre, trots en skön naturupplevelse.
Det börja så sakteliga krypa på mig, tankar om att springa.
Till slut provade jag små bitar jogg, varvade med powerwalk.(jag dog inte, jag kände att jag faktiskt orkade...)
Sedan gav jag mig ut på slingan här på ön (en slinga med seega uppförsbackar, tillika neråt, slingrar sig i skogen, längs strand etc, med andra ord högst kupperat!).

Det blev 5,2 km och jag kunde inte resa mig när jag väl landat i soffan.
De första gångerna drog jag mig själv runt slingan, med små små "tantjoggsteg" som närmast kan påminna om en halt gravt överviktig knähund med rollator.
Jag kunde inte stanna, stannade jag visste jag att jag skulle få krypa hem, jag skulle aldrig komma igång igen. Nä, det gällde att bara fortsätta, bara tvinga benen att röra sig. Så klarade jag femman gång på gång.
För varje gång blir sedan stegen längre, svimningskänslan efter mindre och nära döden upplevelsen är nästan helt borta.



Nu är jag fast.

Jag älskar det.

Jag försöker springa varannan dag. Jag har provat olika sträckor på slingan och den längsta blir 5,7 km (nu när jag orkar springa ända hem), den kortaste 3 km. Det känns så himla otippat att jag skulle kunna börja springa.

De första gånger i mina joggingbyxor (ja, ett par RIKTIGA funktionsbyxor) kände jag mig självlysande och ville helst gå hem igen gömma mig. Jag skrattade för mig själv och det kändes som jag lämnat en litenbit av mig själv och plockat upp en annan.

Nu planerar jag köpa nya joggingskor och fler bra byxor inför hösten.
Jag känner mig inte som en motionär eller särskilt sportig. Det är som att powerwalka, bara lite snabbare, bara liiite jobbigare. Jag utmanar kroppen liiite mer och känner att det här med att bli smal för smalhetens skull kan slänga sig i väggen, jag är hellre tränad och sund än smal utan god fysik.
För andra syns det säkert ingenting än. Men inuti känns det, jag känner mig starkare, fräschare, gladare, friskare. Och vilken endorfinkick!!

Trots det, vill jag gärna komma i min "smaljeans" igen. Vad mer kan jag göra, än att ta bort pasta, mjöl, socker och röra på mig massor?? Jag borde åtminstone inte gå UPP i vikt?!

Så där kom det, det där bittra orättvisetänket, varför får vissa kämpa hur jävla mycket som helst, och andra i princip bara behöver bara lyfta ett finger för att hålla vikten, eller ännu värre tappa graviditetskilon i lika snabbt som det tar att ta sig hem från BB? WHYYYY!!!???

Men okej, kanske är jag hälsosammare...men det hade varit kul om det syntes...


Lite gladare, lite bitter

/Jenny, valrossen som trotsar generna